Nyckelharpa

Här på min Tärna-hemsida tänkte jag, Ditte, litet om min bästa kamrat, min nyckelharpa. Varför berättar jag inte om mig själv, då, kan man undra. Jo, jag har redan en hemsida där alldeles tillräckligt sägs om mig, så här drar jag hellre fram min bästis i ljuset.

Nyckelharpa är ett av mina favoritinstrument. Så klart. Nästan allt jag gör i jobbet handlar om nyckelharpa, så det vore väl hemskt annars. Det var ljudet jag fastnade för första gången jag hörde instrumentet. Den fantastiska klangen. Som i kyrkan utan kyrka. Som akustiskt reverb. Eric Sahlström spelade på en EP-skiva till minnet av Fallens dag i Älvkarleby.

Jag beställde en nyckelharpa och fick vänta på den ett år. Jag fick den, äntligen, samma dag som jag skrivit min sista tenta efter mitt första år som student vid Upsala universitet. Jag hade läst kemi ett år, och skulle gå vidare med biologi. Det gjorde jag också, så långt att jag faktiskt började doktorera i zoofysiologi. Det höll jag på med i tre år. Under alla dessa fem studieår fanns nyckelharpan i mitt liv, där den fick större och större plats. Efter några år fick den sällskap av en fiol också, och efter tre års doktorandstudier i zoofysiologi tog dessa båda kamrater över mitt liv helt. Jag blev musiker, och har så varit sedan dess.

Varifrån kommer då detta underbara instrument? Jo, det kommer faktiskt från Upland, och speciellt ifrån landskapets norra delar. Dit kom nyckelharpan, eller en förfader till den, förmodligen på medeltiden, och det spred sig aldrig vidare i landet, utom vissa enstaka exemplar. Så var det fram till 1960-70-talen, när en folkmusikvåg drog över hela västvärlden. Då upptäckte många också nyckelharpan, och sedan dessa har den spridig sig väldeliga; först i Sverige och sedan i viss mån också till många andra länder. Cirka 20.000 personer spelar nyckelharpa i Sverige idag, på alla möjliga nivåer, från amatörer till professionella.

Den typ av nyckelharpa som de flesta spelar idag kallas för kromatisk nyckelharpa. Man kan säga att det är nittonhundratalets nyckelharpa. Denna harptyp har tre melodisträngar, vilka har tonhöjderna i a1, c1 och g, från den ljusaste till den mörkaste strängen. Sedan har harpan (som vi som spelar säger) en bassträng utan nycklar, som man drar till på vid lämpliga tillfällen. Denna har tonhöjden c. Den speciella klangen kommer ifrån 12 stycken resonanssträngar. Dessa ligger lägre än de andra strängarn, och man vidrör dem inte med stråken. De klingar med ändå, om de är stämda. Det finns alltså en resonanssträng för varje ton i vårt västerländska tonsystem, så spelar jag tonen e så svänger resonanssträngen e med, och ger det eko-liknande ljudet. Med vänster hand trycker man på tangenterna, eller nycklarna, för att få olika toner. De som själva spelar kallar inte tangenterna för nycklar, utan för knavrar. Tonomfånget på en kromatisk nyckelharpa är ungefär detsamma som på en fiol, från g upp till g3.

Till sist ska ni få lära känna min familj: Herr Oktavharpa (till vänster), Fru Altharpa (i mitten) och Fröken Alldeles Vanlig Kromatisk Nyckelharpa (till höger).